I maj är det full fart i naturens barnkammare. Många arter har redan fått sina ungar medan andra, som övervintrat långt bort släntrar in lite senare och istället underhåller med fantastisk sång under senvåren och försommaren. Gemensamt för flera av dessa arter är att de är har fantastiska röstresurser men utseendet är bättre lämpat för ett diskret liv i tät vegetation. Här tänkte jag ta upp fyra sådana arter.
På Getterön har man fantastiska möjligheter att träna på sången hos flera av dessa arter då de ofta sitter och sjunger inte långt ifrån varandra på ett föredömligt pedagogiskt sätt.
Först ut är näktergalen, vars sång delar fågelskådarna i två läger. Det är inte många som är neutralt inställda till den. Många omfamnar den medan andra är milt sagt skeptiska. Sången är varierad och högljudd, men trots variationen väldigt lik mellan olika individer och därmed enkel att lära sig. När man talar om näktergal och pratar med någon engelskspråkig gäller det att hålla tungan rätt i mun. Näktergal heter nämligen Thrush Nightingale på engelska, medan arten som bara heter Nightingale heter sydnäktergal på svenska, och är en ovanlig gäst i Sverige. Så när det i litteraturen står om näktergalens ljuva sång är det oftast den sydliga släktingen som avses, inte arten vi har i Sverige, som har en fantastisk sång, men ljuv är kanske inte riktigt rätt beskrivning.
Sedan finns det tre arter i samma släkte, Acrocephalus, ofta förkortade ”acro-sångare”. Den som är lättast att känna igen på utseendet är sävsångaren, med ett distinkt ljust ögonbryn och en mörk hjässa, och lite mer kontrastrik även i övrigt. Sången är snabb, varierad och tjattrande sång som ofta avbryts av visslingar och härmningar. Det går undan när sävsångaren sjunger!
De två övriga släktingarna rörsångare och kärrsångare är till utseendet ofta nästan omöjliga att skilja åt. Det är brunbeige fåglar där små skillnader som vinglängd, färg på övergumpen, huvudform och näbblängd är detaljer att titta efter. Rörsångaren är hårt knuten till vasshaven, medan kärrsångaren ofta finns lite högre upp, i buskage på land i anslutning till vassarna. Sången skiljer sig dock lite mer. Rörsångaren har en rytmisk och lite långsammare sång, medan kärrsångaren kör med öppna spjäll, högt tempo, mycket härmningar och visslingar, men lite mer rytmisk än sävsångaren. Skillnaderna är dock inte enkla, man måste lyssna och lära, och Getterön är en utmärkt skolsal för ämnet.
Text och foto: Jens Stålberg