Här kommer juni månads gästbloggsinlägg, signerat Jens Stålberg.
Den här gången har gästbloggaren varit ute på journalistiskt äventyr i Sverige. Förutom att vara en fantastisk plats för häckande fåglar är Getterön även en storartad rast- och sträcklokal. Fåglar på väg norrut på våren och söderut på hösten passar antingen på att vila upp sig och fylla på batterierna på Getterön, eller så kan någon av de yttre lokalerna i området användas för att titta på fåglar som passerar längs kusten.
Gemensamt för många av arterna som gör fågelskådarna nöjda under dessa sträckperioder är att de har siktet inställt på, eller kommer från, den svenska fjällvärlden. Där erbjuds fåglarna vidsträckta områden att häcka på, och mat i överflöd till sina ungar.
Vissa arter är helt knutna till fjällen när det gäller häckningen, andra är mer flexibla och finns även söderut, men i de fallen glömmer vi ofta bort att de även häckar med stora antal i norr. När exempelvis lövsångarna har börjat bege sig söderut under tidig höst fortsätter stora mängder att passera Getterön, och i det fallet rör det sig om nordligt häckande fåglar som på sin resa mot Afrika stannar till vid Getterön.
Så nu har undertecknad varit och gjort ett litet hemma hos-reportage hos dessa fåglar, och fått se dem i en annan miljö än längs den Halländska kusten. Det är en fascinerande inblick i en flyttfågels fantastiska liv, som är lätt att glömma när man ser dem rasta eller sträcka förbi Getterön, målmedvetet röra sig mellan nordliga och sydliga breddgrader. Här följer ett urval av arterna och glöm inte att läsa bildtexterna. Glad sommar!
Text och foto: Jens Stålberg
Blåhaken har varit omskriven redan i bloggen, men då gäller det den numera på Getterön häckande vitstjärniga underarten. Den blåhake som traditionellt ses på Getterön under flyttning är den andra underarten, med helt röd fläck på strupen. Den häckar i svenska fjällkedjan och gavs av Linné det latinska namnet ”den svenska näktergalen”. Den är mycket riktigt släkt med näktergalen och sången är något fantastiskt att få höra när den ljuder över buskagen i kantzonen mellan fjällbjörkskog och kalfjäll.Ljungpiparen passerar södra Sverige i stora flockar under vår och höst. Dess guldskimrande ovansida med vita och svarta inslag kan göra en lite fundersam på var dessa färger passar som kamouflage. Men när man ser ljungpiparen på en fjällhed springa runt bland låga buskage förstår man verkligen var den kommer till sin rätt. De smälter otroligt väl in med omgivningen och ofta avslöjas den bara på sitt vemodiga varningsläte som ljuder långväga över fjället.Sveriges vanligaste fågel, lövsångaren, häckar med bortåt ett par hundratusen par i Halland, men då rör det sig om den sydliga underarten. I norra Sverige finns följaktligen den nordliga underarten. De två underarterna är ungefär lika vanliga totalt i landet, men det är spännande att se hur spridd den är i norr. Det är inte bara i den frodiga fjällbjörkskogen man kan höra lövsångare, utan även uppe på fjället, ofta som här sittande i en enbuske sjungande för full hals. I bakgrunden ses Helagsfjället, fortfarande till stora delar snötäckt, på självaste midsommarafton.Dubbelbeckasinen är en art som är väldigt svår att se på sträck. De har diskreta vanor, är väl kamouflerade och om de har möjlighet tillryggalägger väldigt stora avstånd utan att rasta. Men ibland dimper de ner någon i Halland, ofta tillsammans med andra beckasiner i ett kärr eller på en rejält fuktig äng. Dubbelbeckasinen är större än sin kusin enkelbeckasinen och mer kraftigt streckad på bröstet. Dubbelbeckasinen är en av fyra arenaspelande arter i Sverige. Det innebär att hannarna samlas på spelplatser där de visar upp sig med sång- och dansnummer för att imponera på honorna. Här en hanne som verkligen tar ifrån tårna för att charma damerna. De övriga arenaspelande fåglarna i Sverige är tjäder, orre och brushane.En kylig höstdag ute vid havsbandet på Getterön är en av målarterna för inbitna kustskådare fjällabb. Labbarna är fågelvärldens riktiga stråtrövare. De är så kallade kleptoparasiter, vilket innebär att de jagar andra fåglar och får dem att stöta upp den mat de har i krävan, som labbarna sedan vigt fångar och förser sig av. Fjällabben känns igen på de otroligt långa stjärtspröten. De häckar på fjällhedar där de oblygt ligger och ruvar sina ägg inte långt från vandrande människor. Men håll avstånd, en aggressiv labb är inget man vill bli jagad av. På häckningsplats lever fjällabbarna framför allt av gnagare, och om tillgången på gnagare är dålig är det mycket ägg och ungar av andra fågelarter som står på menyn.En annan art som oftast ses ute till havs under sträcktid är dvärgmåsen. Vid en snabb blick påminner den om en skrattmås, men i stället för brun hätta har den ett helsvart huvud i häckningsdräkt, och mycket mörka vingundersidor, de är bara hälften så stora som en skrattmås. De häckar sparsamt i näringsrika sjöar i Norrland samt längs norrlandskusten. Det är en akrobatisk fågel som likt på bilden vigt jagar flygande insekter som de fångar på höjd eller snappar i vattenytan.
