Hoppa till innehåll

Getterön – en plats som förpliktigar

När jag började med fågelskådning för snart halvtannat decennium sedan var det ett intresse sprunget ur i stort sett ingenting. Inga vänner eller föräldrar med intresset, inga ungdomsläger och inga spontanpromenader med kikare. Men en del hade jag ju snappat upp genom åren, inte minst platser som var starkt förknippade med fåglar. Namn som Falsterbo och Ottenby såklart, men även Getterön var en plats som jag naturligt associerade med fåglar.

Jag minns första gången jag rullade in på parkeringen och andaktsfullt promenerade upp till Naturum. Som fortfarande rätt nybakad fågelskådare kändes det som att besöka en av de heliga platserna för anhängarna av religionen fågelskådning och det är en känsla som består. Där fåglar samlas, där samlas fågelskådare, så enkelt är det.

För mig är vintern på Getterön mycket kopplat till den naturvårdsmässiga framgångssagan havsörnen. Den fantastiskt tillgängliga örnmatningen som ger alla möjlighet att få fina observationer på de mäktiga örnarna är en pärla i fågelsverige. En art på randen av utrotning i landet för bara 40 år sedan, som idag tack vare fantastiska naturvårdsinsatser har en livskraftig population och häckar i nästan alla landets landskap. I Halland häckar havsörnen sedan ca tio år, efter ett 120 år långt uppehåll.

Vid mitt senaste besök var det ett dussin örnar nyttjade den utlagda maten och bjöd på fina uppvisningar.

En snart adult havsörn har siktat in sig på den utlagda maten. Uttrycket örnblick kommer till sin rätt. Fisk, sjöfågel och as står på menyn om havsörnen själv får välja.
En yngre havsörn som visar upp en av fåglarnas fantastiska egenskaper, blinkhinnan. Fåglar behöver inte använda sina ögonlock för att blinka, utan har en tunn delvis genomskinlig hinna de kan använda för att fukta eller skydda sina ögon. Tittar man igenom en serie fågelbilder är det stor chans att ögat vid något tillfälle ser grumligt ut likt på den här bilden. Då är det fågeln som blinkar. Eftersom fåglar lever på snabbhet kan till och med en blinkning under vilken man är ”blind” vara en risk, så blinkhinnan ger möjlighet till syn även när man blinkar. 
En äldre örn har fått tag i något ätbart och jagas av en yngre örn som på bilden får till ett litet tjuvnyp i den äldres yttre stjärtfjädrar. Det är inte bara naturligt slitage som gör att örnarna liksom alla andra fåglar måste rugga, alltså byta sina fjädrar med jämna mellanrum. Som synes är den yngre fågeln lika stor som den äldre. Havsörnarna är i princip fullstora redan när de lämnar boet.

Text och foto: Jens Stålberg

Arkiv